jag har sett två sjukt töntiga filmer i kategorin feel good-indierulle. jag skulle egentligen bara skriva om wristcutters a love story, men det går inte riktigt att förklara hur dålig den filmen är utan att blanda in garden state, en annan riktigt kass jävla film. helst skulle jag också vilja dra in amélie i hela röran men jag tänker att det duger såhär, less is more osv.
bah premiss dådå:
Heterosexuella människor med lyxproblem möts i all sin medelklassiga olycka och finner magin i tillvaron!
Kassa skådisar, överdoser av gullighet och lagom mycket quirky situationer för att ladda tusen indietjejers luggkammar-batterier. det existerar såklart inte någon högre form av eftertanke eller djup i filmerna även om man lätt kan luras att tro att det finns intentioner i genrebeteckningen. när man väl tänker efter (något som uppenbarligen ingen gör) så är både garden state och wristcutters ungefär på samma nivå som 27 dresses eller random rom-com med julia roberts.
ba släng, nuke from orbit och gräv ner. sluta hypa filmer som juno, garden state och amélie - Im looking at you, indiekids och oprah winfrey.
